måndag, september 08, 2014

välkommen till mitt liv

Sitter här och lyssnar på regnet som smattrar mot rutan. Sjukt, bara för några timmar sedan sken solen och det var hur skönt ute som helst. Men jag antar att det är så världen är. Ena stunden är det på ett sätt och i nästa på ett annat... Välkommen till mitt liv. Just nu svänger det för f-n värre än värsta bergochdalbanan.

Dagen började sådär. Har börjat må illa igen. Men nu vet jag ju varför så det är liksom bara att köra på och hoppas att det inte är långvarigt just den här gången. Tillbaka till min morgon. Jag låg kvar i sängen ett tag. Det är sånt man kan göra när man inte har ett jobb att gå till. Man kan vakna, titta på klockan och bestämma sig för att man vill sova en stund till. Det kan också hända att kroppen inte alls vill somna om utan bli sådär tillräckligt-pigg-för-att-inte-kunna-sova-men-inte-orka-gå-upp-i-alla-fall-trött. Är det åldern eller bara det faktum att man gått upp en viss tid väldigt länge nu?

Jaja, efter en liten stunds surfande gick jag i alla fall upp, satte på musik och fixade mig en frukostdricka. Innan jag hade tillräckligt mycket möbler i vardagsrummet, men efter det att jag gjort om köket och gamla soffan såldes, så hade jag en ganska stor tom yta där. Då kallade jag det för mitt Let's dance-golv. Inte för att jag någonsin i hela mitt liv skulle ställa upp på något sånt (jag skulle nog gå så långt att säga att jag får början till en allergisk reaktion av dessa typ av program), utan mest för att det är väldigt praktiskt dansyta när inget står i vägen. Vad jag ville komma till är att det på riktigt har blivit ett dansgolv nu. Vet inte helt när detta skedde, jag har ju alltid dansat runt lite här och var på dom ställen jag bott. Men nu händer det oftare och oftare att jag dansar några små steg när jag passerar denna yta. Då ska du veta att för att komma till min soffa, eller till gästrummet/kontoret/skaparverkstan/what-ever-man-vill-kalla-det, eller komma ifrån dessa ställen till resten av lägenheten så måste jag passera den här ytan. Det blir en del dans då. Om man nu vill gå så långt som att säga att jag dansar typ jämt. Men det är nog lite fel att säga så vi nöjer oss med att säga ibland så får folk tolka som dom vill. Kan också tillägga att det står ett skåp här. Med blanka svarta dörrar. Som man kan spegla sig i. Suck, tror det bor en fjortis i mig som verkligen vill ha uppmärksamhet! Det finns inget annat svar på varför jag annars skulle skaka rumpan för mig själv och dessutom titta på eländet. För det är inget annat än elände ska du veta. Jag kan inte sånt där. Men vi kan ju se det positiva i det hela, jag gör som sagt detta när jag är ensam. Alone. Alene. Seul. Solo. Du fattar. Ingen har tagit skada mer än jag själv. Men för att citera en viss liten pojke: Jag är tuffare än somliga tror!

När jag bestämde mig för att börja skriva idag hade jag nog en tanke jag skulle komma till. Men den har jag glömt. Så är det, jag glömmer ibland saker. Då är ett tips att gå tillbaka några steg och se om tanken kommer tillbaka. Kanske har man tur, kanske inte.

Vet du, nu skiner solen igen.

Puss å kram

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

'Kind words are worth much but cost very little'